vincents pappa

Åh. Äntligen närmar det sig. OCh om jag har ritkig tur nu också så kan detta innebära en ny konsoll, eftersom Henrik numera äger vår. Delad vårdnad suger.

Idag satte vi på Spotify på den stora teven i vardagsrummet. Vi lyssnade både på Creepin' in med Norah Jones och Spiderweb med No Doubt. Vi kan väl påstå att både Vincent och pappa var nöjda efter att ha dansat runt till dessa båda låtarna.

Jag läser i Expressen idag. Marcus Birro skriver om tankar som jag har tänkt mycket.

Jag försöker hitta min plats i Helsingborg. Det är mycket nytt här. Jag kommer från en tom lägenhet i två veckor till huset fullt av folk. Det är en stor omställning. Jag gillar att vara här massor, men jag tror att det kommer att tid innan jag hittar vad jag ska göra.

Då var man boende i Helsingborg. Det känns riktigt skönt. Ska iväg på arbetsintervju om bara en timme ungefär. OKQ8 hägrar återigen. Hade varit skönt att jobba med något jag är bra på. Det kan ju inte skada i alla fall. Jag hoppas att min erfarenhet hos Micke och Uffe kan ge mig en extra fördel. Jag håller alla mina tummar i.a.f. Det hoppas jag att ni gör med.

Framtiden är ju på väg nu. Äntligen. Som jag har väntat på den. Jonna och (kanske) Vincent kommer stå och möta mig när jag kommer fram. Eller ska jag skriva hem? Det börjar ju bli dags för det nu.

Det är nu mindre än 24 timmar kvar tills jag sitter på tåget ner till mitt - som Lagge beskriver det - nya liv. Det ska bli helt galet att träffa alla igen. Det känns verkligen som det är så länge sedan nu, fast det knappt har gått två veckor.

De sista timmarna på jobbet nu. Jag spenderar ett par minuter av dem till att uppdatera min blogg. Har fortfarande lite saker kvar jag måste göra innan jag kan avlämna, men det tar inte så lång tid. Det är med sorg jag lämnar här uppe. Jag har trivts väldigt bra på jobbet. För det mesta :)

Enligt mamma Jonna, så har Vincent börjat röra sig mer och mer. Han sprattlar och snackar och gymmar för fullt i sitt nya baby-gym. Och så har han växt massor. Jag kommer kanske inte ens att känna igen honom. Kommer han att känna igen mig? Blödig som jag är kommer jag med 92,6% säkerhet att börja böla när jag träffar dem igen.

Bara 25 timmar kvar...

Bokade biljetten hem idag. Onsdag morgon bär det av, och det känns så skönt att äntligen få träffa min familj igen. Nu känns det på riktigt!

Jag har saknat er!

Ja. Sjuk alltså. Jag hade ju planerat att lägga upp lite videos och sånt, men jag får väl vänta tills ja kan andas genom näsan, så jag inte dör på kuppen.

Detta är jag. Jag heter Peter och är 32 år gammal. Född i Halmstad, bott fanimej överallt känns det som, och ska flytta till Helsingborg om två veckor lite drygt. Jag gillar musik, film, godis, läsk, PS3 och annat som är onyttigt. Jag är gift med den underbara donnan nedanför och tillsammans lyckades vi skapa en underbar Vincent. Jag tycker att SD är en hög med inte-ens-lite maskerade Nazister och alla som röstade på SD, har jag märkt, är lite småkorkade. Det jag ser fram emot mest just nu är att ha möjligheten att träffa mina vänner när jag vill i princip. Av alla mina vänner jag inte har träffat på flera år, så saknar jag Boban mest. Jag tycker att det borde vara lag på att hänga ut våldtäktsmän och pedofiler med namn så att alla vet om det bor någon i ens område. Sen så tycker jag det ska bli löjligt coolt att spela nya Diablo 3 när det kommer.

Här är min underbara fru, Jonna. Hon är en 21-årig tösabit ifrån Helsingborg som tyckte att livet var mycket bättre när en sån som jag var med och vi gifte oss. Toppen. Jonna har ett fantastiskt tålamod och det är inte många saker som kan få henne i gungning har jag märkt. Det är en bra egenskap när man har en liten skrik-bebis i närheten. Jonna och jag gillar mycket av lika musik, så jag kan med stor sannolikhet säga att hon diggar Bruno Mars, Joshua Radin, Tingsek och många andra. Innan vi träffades så drack hon inte så mycket cola eller såg så mycket film/tv. Det har jag ändrat på och nu har vi en vecklig rutin med Glee, Mr. Sunshine och Supernatural. Det som hägrar mest för Jonna nu är flytten ner till Helsingborg. På lördag går hela lasset minus en make.

Detta är då Vincent. Jag har precis börjat lära sig att kommunicera med omvärlden med andra ljud än gallskrik. Jag gillar när man kittlar mig på överläppen och säger "tjabba, tjabba". Min favoritsyssla är att äta och att störa mamma och pappa i maten med att gnälla lite. Det är skönt när jag blir buren för då trivs jag mest. Jag har också sett en annan liten varelse springa runt på alla fyra och fnyser. Det ska bli spännande att lära känna den och dra den i öronen. Det ser spännande ut.

Det är jag som är Yoko. Jag nyser folk i ansiktet. Det är det jag gör bäst.

Flyttandet har satt igång. Vi har ett schema vi ska försöka följa med vad vi behöver göra varje dag. Idag ska vi packa ner böcker och montera ner hyllor. har jag tur så kommer jag att hinna börja sortera ur garderoberna också. Det finns så mycket skit i dem två att jag vet nästan inte vart jag ska ta vägen.

En positiv sak är att vi har en sak mindre att behöva släpa med oss ner till Helsingborg, eftersom teven gick sönder igår. På något märkligt sätt så vinglade den till och trillade ner i golvet. Den landade förmodligen på usb-laddaren till min PS3-handkontroll, för skärmen var spräckt på mitten. Jaja. Det är bara materiella saker.

Jag har mycket i mitt huvud nu. Sover väldigt dåligt. Vaknar mycket. Sen upp iväg till jobbet där jag zonar iväg och funderar på vad jag ska göra när jag kommer hem. Det är mycket med flytten och mycket med jobbet. Funderar på hur det kommer att gå med det nya. Hur kommer det att se ut rent ekonomiskt?

Sen finns det mer saker som spökar, men som jag, av integritetsskäl, inte kommer att skriva här. Men det får mig att må riktigt dåligt, och det värsta är att jag tror inte att det alls ser ut så från andra hållet. Vi kan väl säga så här att jag är trött på att dra hela lasset själv. Sen får ni som läser själva dra slutsatser om ni vill.

Jag kanske bara är trött.

P.S

Jag är sååå trött på vissa på jobbet som måste hävda sig hela jävla tiden. Snackar en massa och bara är allmänt dryga. Skönt att sluta? Som fan. Kommer bara att sakna Lagge.

Vilket pack ni är. Usch och fy. Lusekofter och "Vi er best i Verlden!"

Nu är jag ju dock lite ironisk, för Maria och hennes norska hälft William är och hälsar på. Det blir mycket gliringar från hans håll om vem som har flest medaljer i VM. Men man får ju helt enkelt krypa till korset och erkänna att han faktiskt har rätt.

Men snart är det dags för herrarnas stefett på 4x10 km. Då kommer vi att visa vilka som är bäst i skidspåren när det väl gäller.

Jag kör en halvdag idag. Jag vill få ut så mycket tid som möjligt med min kära familj, så nu smiter jag hemåt!

Det är jag, din pappa. Just nu sitter jag på jobbet och väntar på att den sista bilen som lastar ska bli klar. Sen ska jag åka till Willys och handla, för mammas syster Maria och hennes norske pojkvän, William kommer ikväll. Jag tänkte köpa mat så vi kan äta Tacos ikväll. Det var ett tag sedan vi åt det. Det brukar oftast bli så dock att mamma och pappa inte riktigt äter samtidigt längre, för att du känner att du vill ha all uppmärksamhet. Fast det gör ju inget. Vi tycker ju du är himla söt och funderar faktiskt t.o.m på att behålla dig. Det hade väl varit toppen, va?

Nu blev den sista bilen klar, så pappa måste jobba. Vi ses om ett par timmar. Det tycker jag ska bli himla trevligt.

Hej då så länge.

Peter, din pappa.

PS.

Kan du hälsa din mamma att jag älskar henne?

DS.

Det är bara 18 dagar kvar tills Jonna och Vincent flyttar och lämnar mig ensam i den stora lägenheten i en vecka. Det känns som att den tiden kommer att gå väldigt fort. Jag får försöka njuta i mig av båda två innan de åker. Fast det är ju bara högst 10 dagar jag måste vara ifrån dem.

Vi var hos Telge igår. De har hyrt en lokal som ligger lite utanför stan, men innan vi gick dit så gick vi till stället där de fanns innan dess, bara för att få se att de hade stängt och flyttat. Det ligger förresten en vårdcentral där nu.

Vi fick i alla fall pratat med dem, och det verkar som att det kommer att lösa sig med lägenheten. Hon var väldigt tillmötesgående när vi hade påpekat att de hade lovat att komma och göra om i höstas, men inte gjorde det. Så hon ska göra allt hon kan nu för att få ut lägenheten till den 1 april. Det är bara att hålla tummarna.

På torsdag kommer syster Maria och hennes norska (haha) pojkvän William hit. Stannar över helgen. Det ska bli kul att se dem igen, det var ju ett tag sedan sist. Och jag har aldrig riktigt hunnit tacka William för min fina julklapp ännu. Efter det så är det en vecka av chill och sen är det alltså dags.

Ett nytt äventyr börjar.

Jag vet att det är dumt av mig, men jag sätter verkligen ribban för hur bra pappa jag vill vara för Vincent väldigt högt. Alldeles för högt. För så fort det är något som inte går som det ska, trots att jag försöker, så blir jag helt knäckt. Känner att det är mitt fel, fastän jag vet mycket väl innerst inne att det inte är så.

Jag vet att det är djupt rotat hos mig. Jag vet också att jag borde släppa på tyglarna lite och inse att hur gärna jag än vill vara den perfekta, felfria pappan, så kommer jag inte att bli det. Svårt dock att gå från den tanken till att verkligen börja intala mig själv det.

Lisa och Ingo fick sin son Noah igår. Det ska bli kul att Vincent får så många nya vänner i sin egen ålder att umgås med nere i Helsingborg. Lisa och Ingo, Elin och Jimmy, Simone och Tobias. Jonna har en vän till som det är dags för i maj. Så det är väldigt många jämngamla. Det är skönt.

Oscarsgalan i natt. Jag tänkte försöka se lite på den, men det blev fuktat tråkiga Filip & Fredrik och deras inför som jag somnade till. Har inte de där två nått sin topp och fallit av den för ett par år sedan?

Då var det bestämt. Jobbet landade igår och flyttlasset med Jonna och VIncent går helgen den 18:e mars ner till Helsingborg. Det ska bli skönt att komma närmare släkt och vänner. Själv stannar ja i Södertälje ungefär en vecka till för att jobba klart mina sista dagar. Det kommer att bli tomt, men vi tjänar på att göra så här med hyra och alla avgifter.

Det börjar närma sig nu känns det som. Flytten känns inte alls långt borta. För er som undrar så ja, det blir Helsingborg. Om det jobbet jag sökt blir av så kommer jag inte att vara Södertäljebo mars ut ens. Vi hoppas på flytt ner så fort som möjligt, inte bara för min skull utan för Jonnas, Vincents och alla föräldrars.

Vi håller tummarna!

Vill börja med att poängtera att detta redan är vatten under broarna, men jag känner ändå att jag måste skriva av mig.

Vincent har haft en liten tendens att vara rikigt gnällig under tidig kväll och framåt i ett par dagar, så också i måndags. Jonna skulle fixa mat, så jag tog den lille, lite småsur, men inget allvarligt. Men bara en liten stund in så börjar han att gråta och skrika så han nästan går av på mitten. Jag försöker lugna honom allt jag kan, men inget jag gör hjälper. Känner hur frustrationen kommer och jag vill inte störa Jonna, eftersom när hon pumpar så behöver hon inte en skrikande bebis jämte sig, så jag biter ihop. Efter ytterligare någon minut utav förtvivlan så lägger jag honom ner i ett försök att jag ska kunna samla mig och att han kan få ett litet avbrott. Det var som att hälla bensin på en brasa för att kväva den

Tillslut går jag tårögd in till Jonna och ber om hjälp. Jag är helt förtvivlad och så fort hon tar honom bryter jag ihop. Detta är något av det värsta jag varit med om och hade det inte varit för att Jonna är så fantastisk så hade jag aldrig klarat mig igenom det.

Nu har jag fått lite perspektiv på det, men jag är fortfarande lite nervös över att ta honom. Jag har absolut inga knep alls att ta till när han blir så ofantligt ledsen. Om han bara är lite småpipig så är det inga problem alls, men det är när han fullkomligt nästan självdör av att han skriker.

Det är hjärtskärande.