CoD MW3

Åh. Äntligen närmar det sig. OCh om jag har ritkig tur nu också så kan detta innebära en ny konsoll, eftersom Henrik numera äger vår. Delad vårdnad suger.
http://www.discoverychannel.se/mw3
Gå in och vinn!

Dawit Isaak

Idag är det 10 år sedan Dawit Isaak fängslades i Eritrea. Ända sedan den dagen så har Sveriges regering hållt sig i bakgrunden av någon märklig anledning. Eritreas regering hävdar att Dawit är Eritreansk medborgare, och alltså har inte Sverige något med saken att göra, men så är inte fallet. Dawit Isaak är svensk medborgare och det är ett faktum som Fredrik Reinfeldt blundar för.

Men det är väl så det alltid har varit? Mellanmjölkens Sverige där vi inte vågar sticka ut hakan med risk för att stöta sig med andra. Dawit Isaak är det värsta exemplet på strutsbeteende som jag någonsin varit med onm. (Och ja, jag vet att strutsar inte stoppar huvudet i sanden, men ni förstår liknelsen.)

Att Fredrik & co. väljer att blunda för det faktum att en svensk medborgare sitter fängslad i ett diktaturiskt land, är för mig helt obegripligt. Nu kanske ni kommer med motargument som att Fredik Reinfeldt och Carl Bildt faktiskt har gått ut formellt och sagt, och jag citerar från expressen den 21 september i år:

"Vi är tydliga i att vi tycker att Dawit Isaak ska frigivas omgående av humanitära skäl, säger Fredrik Reinfeldt."

Oj. Så ni är tydliga? Shit. Jag tror nu verkligen att Afewerki tar er på allvar. Ord och ord. Men ingen jävla substans i dem.

Min fråga är varför Sverige är så oerhört rädda för att stöta sig med en så tydlig diktatur som Eritrea. Vad är ni rädda för? Krig? Eritrea är ett av världens fattigaste länder. De har inte råd att dra ut i krig.

Nej, Carl Bildt hävdar att Sveriges regering använder s.k. tyst diplomati. Vilket skitsnack. Det är något annat som ligger bakom Sveriges icke-försök att frigöra Dawit Isaak.



Feghet.

Den dansande vincent

Idag satte vi på Spotify på den stora teven i vardagsrummet. Vi lyssnade både på Creepin' in med Norah Jones och Spiderweb med No Doubt. Vi kan väl påstå att både Vincent och pappa var nöjda efter att ha dansat runt till dessa båda låtarna.
I onsdags var vi och hälsade på Grim för första gången. Pappa Jimmy var inte med, för han var på "jobbet", men vi fick träffa mamma Elin dock. Vincent var eld och lågor över sin nya kompis och han sprattlade som aldrig förr och med sällan skådad entusiasm (om det inte gäller mat eller något tecknat på tv). Det känns som, och jag hoppas, att Grim och Vincent kommer att bli grymt bra polare.

Vincents pappa...

  • är rädd att det ska hända Vincent något
  • tycker ibland att han inte räcker till
  • gillar det faktum att Vincent börjar snacka en hel massa
  • vill att Vincent ska kunna finna ro i hans famn
  • är stolt över sin son
  • tycker det är läskigt att det finns så många faror som lurar ute i världen
  • gillar när Vincent tittar upp på honom på morgonen och ler med hela ansiktet
  • vill att Vincent någon gång i livet ska kunna säga: Jag är stolt över dig också, pappa
  • är rädd att all kärlek i världen kanske inte räcker till
  • tycker att det är dumt att han känner så
  • gillar att Vincents mamma är en klippa
  • vill vara den bästa pappan i världen
  • är rädd att han inte är det
  • tycker att det ska bli galet kul när Vincent börjar prata
  • gillar när Vincent sover
  • vill att Vincent ska bli den allra bästa Vincent i hela världen

Anders Breivik vs Framtiden

Jag läser i Expressen idag. Marcus Birro skriver om tankar som jag har tänkt mycket.
Hur ska jag kunna skydda Vincent mot allt ont i världen? Hur ska jag kunna förklara vår son att det finns människor ute i världen, Sverige och kanske till och med så nära som i samma område som vi bor i som lever med extrema åsikter och som en dag kanske tänker verkställa sina planer? ? Att vem som helst som vi möter på gatan kan när som helst få för sig att sätta sina sjuka idéer i verket och utplåna flera oskyldiga människors liv?
Det är en skrämmande tanke att brottas med och jag står handfallen inför det faktum att det inte finns något jag kan göra för att skydda honom. Marcus Birro hävdar att det går att skydda sin familj mot sådant genom kärlek. Oändlig kärlek. Och jag hade så gärna velat hålla med honom. Men hur mycket kärlek jag än visar Vincent, så kommer det aldrig att skydda honom från galningar som gör vad som hände i Norge den 22a juli 2011.
Vad som däremot kan ske är att Vincent kommer att känna sig älskad ändra fram till slutet. Och det kommer han att vara. Förhoppningsvis kommer jag att kunna ge honom så mycket kärlek att han kommer att känna sig trygg i livet, oavsett vad som än händer. Att han tack vare min kärlek till honom alltid kommer att välja rätt väg i livet och göra vad han kan för att bli den bästa Vincent han någonsin kommer att kunna bli.

Det var inte här jag växte upp

Det var inte här jag växte upp.

Jag går igenom samma skog och jag ser på samma träd. Stigen jag går på är samma stig som jag cyklade och sprang på när jag växte upp. Skjutbanan ligger kvar där den låg för 20 år sedan. Men det var inte här jag växte upp. Så mycket saker som har förändrats. Och vem har bett om min tillåtelse för att skövla ner mina minnen som jag har haft från detta ställe sen jag var liten? Jag tror inte ens att jag fick ett mail om det.

Där det förr i tiden låg en smal, ibland svårframkomlig, stig där jag cyklade så fort att jag ibland kiknade av skratt, och där jag ibland tvekade inför nästa branta sluttning, är idag bara plan mark och inga träd. Någon annan har gjort anspråk på vad jag ansåg var världens bästa tillflyktsort. Nu har jag alltså inte ens det kvar.

Det gör ont i mig när jag ser vad de har gjort och jag vet egentligen inte varför. Jag har ju på inget sätt någon äganderätt till skogen där jag växte upp. Långt ifrån. Men jag känner mig ändå våldtagen på mina minnen. De flesta av de bra minnena jag har från när jag bodde här kommer ifrån allt som hänt i denna skogen. Jag och Henrik startade PSK – patronsamlarklubben. Vi härjade runt bland de värnpliktiga som jag tydligen ansåg vara latmaskar, efter att jag hade sett de kräla runt i dikena en dag. Vi sov under stjärnorna en natt då jag fyllde år och ingen annan var hemma. Vi råkade elda upp ett underjordiskt skyddsrum. Jag fick min första kallsup i en bäck som rann genom skogen. Genom en orange reflexpinne som står längs vägarna skulle jag blåsa bubblor i vattnet, men glömde ta bort pinnen när jag skulle andas in. Jag har haft sex i denna skogen, även om just det kanske inte är något jag talar om högt eller ens alls.

Hade det varit för mycket begärt att få ha kvar de flesta av dessa minnena? För jag känner på något sätt att jag inte klarar av att hålla fast dem på egen hand, så att skogen har legat orörd där skogen har legat, har betytt väldigt mycket för mig. Och nu helt plötsligt är allting borta.

Nu sitter jag här i huset där jag växte upp – som också genomgår en förvandling. Till det bättre ska tilläggas. Men inte ens här känner jag igen mig. Det är som att vara hemma igen, fast någon helt annan stans. Det är som att resa bakåt i tiden men samtidigt ta ett steg framåt. Det är en märklig känsla och det är en känsla som jag inte riktigt kan skaka av mig. Det sitter minnen i dessa väggarna som jag fortfarande drömmer mardrömmar om. Det finns känslor i varje hörn av detta huset. På varje våning finns en tanke och bakom varje dörr finns det underliga monster.

Hur går jag vidare från detta? Hur tar jag ett steg från allt som en gång var min barndom och som har skapat den jag är och tagit mig dit jag står? Kan jag ta det steget utan att tappa bort allting annat? Kan jag lägga ett helt liv bakom mig och sen stå där med fingrarna i kors och hoppas på att jag kan bli hel från allt detta?

 

Det var inte här jag växte upp...


Ich bien ein Helsingborgare

Jag försöker hitta min plats i Helsingborg. Det är mycket nytt här. Jag kommer från en tom lägenhet i två veckor till huset fullt av folk. Det är en stor omställning. Jag gillar att vara här massor, men jag tror att det kommer att tid innan jag hittar vad jag ska göra.
Jag tänkte ta mig över gatan till Hedens IP och se ifall det finns några lag man kan spela ihop med. Känner att jag behöver komma igång med träningen så fort som möjligt. Ett steg närmare välbefinnande.
Jag hoppas att det kommer goda nyheter från OKQ8 idag. Jag sitter som på nålar nu och ju längre jag väntar desto mer nervös blir jag. Känns farligt att lägga alla mina förhoppningar på ett jobb så här, men jag vet verkligen att jag behöver det. Jag vill kunna försörja för min familj. Om det inte fungerar så får jag fortsätta ringa runt.
Helgen bjuder på besök i Halmstad. Det ska bli riktigt skönt att träffa alla igen. Känns bra att jag bor så nära som jag gör nu. För det innebär att inte bara jag kan ta mig upp till Halmstad, utan har jag tur så kommer några av mina vänner hit lite ibland.
Funderar på att äta lite. Frågan är bara vad. Förslag?

The first day of my life

Då var man boende i Helsingborg. Det känns riktigt skönt. Ska iväg på arbetsintervju om bara en timme ungefär. OKQ8 hägrar återigen. Hade varit skönt att jobba med något jag är bra på. Det kan ju inte skada i alla fall. Jag hoppas att min erfarenhet hos Micke och Uffe kan ge mig en extra fördel. Jag håller alla mina tummar i.a.f. Det hoppas jag att ni gör med.
Senare idag blir det lite utflykt med frugan. En overall till den lille dregel-nissen och en TV till den stora dregel-nissen. Sen är vi i full gång här hemma. Helgen bjuder på Halmstad. Vi ska börja med att hälsa på farbror Håkan och hans Michaela, och efter det så bär färden av till farmor och farfar. Personligen tror jag att Vincent blir en hit i Halmstad också. Då är det en väldigt berest bebis för att bara vara 2 månader. Tre städer på så kort tid hade gjort vilken globetrotter som helst avundsjuk.
Önska mig lycka till, dags att sparka lite rumpa på OKQ8!

På tåget mot...

Framtiden är ju på väg nu. Äntligen. Som jag har väntat på den. Jonna och (kanske) Vincent kommer stå och möta mig när jag kommer fram. Eller ska jag skriva hem? Det börjar ju bli dags för det nu.
Lämnade töserna idag och sa hejdå. Lindade om den kortastest fot en sista gång och gav bannor för typ sjunde gången i ordningen för att hon envisas med att gå på den. Hoppas hon tar sig till VC snart.
Fotboll hägrar också när jag kommer ner. Jag har köpt nya skor som ska bli väldigt skönt att få dra på sig och ut på gräset. Att börja träna över lag ska bli sjukt härligt.
Har Michael Bublé i hörlurarna och tåget rör sig inte fort nog.
I'm coming home.

Det bästa spelet jag aldrig spelat

Jag har haft sjukt höga förväntningar på Heavy Rain. Jag kommer ihåg första gången jag provspelade det och hur paniken vällde upp inom mig när jag förlorade min äldsta son, Jason. Först när jag märkte att han var borta. Sen hur jag kämpade mig igenom den täta folkmassan i ett desperat försök att nå fram till honom.

David Cage är smart. Han tar ett så enkelt begrepp som vardag och använder det som en ursäkt för att du ska bekanta dig med kontrollen. Du duschar, du ritar på ditt hus och du leker med dina barn. Du vaggas in i en falsk säkerhet till vad komma skall. Och det är läskigt bra gjort.

Du har inte bara en huvudroll i det här spelet, utan du har fyra. Ethan, Scott, Norman och Maddison. Berättelserna går in i varandra och ibland korsas deras vägar. Men det som gör spelet intressant är att alla val du gör har en konsekvens. Om du gör något fel, så slutar inte spelet utan du får helt enkelt bara leva med det och fortsätta spela. Likaså om någon av dina karaktärer dör. Spelet fortsätter på en linje utan den personen.

Grafiken är slående stundtals och man kan inte låta bli att bli meddragen i vyerna. Musiken gör också spelet mer levande och det märks över lag att de har lagt ner mycket tid, inte bara på storyn, utan på de små sakerna runtomkring också. Det som jag stör mig lite på dock är skådespelet. Det är bra på sina håll, särskilt så gillar jag den stereotypa privatdeckaren Scott, men det märks lite titt som tätt att det faller ihop på känsla och inlevelse.

Heavy Rain var inte ett färdigt spel när det släpptes, utan innehöll en hel del buggar. När jag installerade spelet efter jag köpt det förra veckan, så laddade jag ner en patch på 1,2 GB, vilket jag anser vara lite väl mycket för att vara en patch, även om det är till. 2.0.

Detta till trots så har Quantic Dream fortfarande inte lyckats avbugga spelet helt utan får fortfarande mycket kritik och mail angående ljud som inte stämmer, saker som svävar i luften och - mitt problem - sparfiler som laddar i oändlighet utan att ladda färdigt.

Enligt QD ska det lösas om man installerar om spelet, vilket jag gjorde. Då försvann min sparfil helt och jag var tvungen att spela om. På exakt samma ställe, så händer exakt samma sak. Så sex timmar in i spelet så kommer jag ingenstans. QD svarar inte på mail och inte Sony heller. Strutshuvud från båda två.

Om jag någon gång kan spela klart spelet, så lovar jag att jag återkommer med en fullständig recension. Jag är dock helt övertygad om att mitt intryck inte kommer att ändras. Heavy Rain är ett fantastiskt spel. Helt sanslöst fantastiskt.

Det är det bästa spelet jag aldrig spelat.


Dagen D

Det är nu mindre än 24 timmar kvar tills jag sitter på tåget ner till mitt - som Lagge beskriver det - nya liv. Det ska bli helt galet att träffa alla igen. Det känns verkligen som det är så länge sedan nu, fast det knappt har gått två veckor.

De sista timmarna på jobbet nu. Jag spenderar ett par minuter av dem till att uppdatera min blogg. Har fortfarande lite saker kvar jag måste göra innan jag kan avlämna, men det tar inte så lång tid. Det är med sorg jag lämnar här uppe. Jag har trivts väldigt bra på jobbet. För det mesta :)

Enligt mamma Jonna, så har Vincent börjat röra sig mer och mer. Han sprattlar och snackar och gymmar för fullt i sitt nya baby-gym. Och så har han växt massor. Jag kommer kanske inte ens att känna igen honom. Kommer han att känna igen mig? Blödig som jag är kommer jag med 92,6% säkerhet att börja böla när jag träffar dem igen.

Bara 25 timmar kvar...

Äntligen

Bokade biljetten hem idag. Onsdag morgon bär det av, och det känns så skönt att äntligen få träffa min familj igen. Nu känns det på riktigt!

Jag har saknat er!

Ja, men det var väl själva...

Ja. Sjuk alltså. Jag hade ju planerat att lägga upp lite videos och sånt, men jag får väl vänta tills ja kan andas genom näsan, så jag inte dör på kuppen.
Vädret är vackert, men det blåååser något fruktansvärt. Kollar på Ellen nu och den fruktansvärt begåvade Darren Criss från Glee. (som för övrigt måste vara världens bästa serie)
Nu blir det lite PS3!

T-minus x days and räkning down


Klanen Lindqvist: En presentation

Detta är jag. Jag heter Peter och är 32 år gammal. Född i Halmstad, bott fanimej överallt känns det som, och ska flytta till Helsingborg om två veckor lite drygt. Jag gillar musik, film, godis, läsk, PS3 och annat som är onyttigt. Jag är gift med den underbara donnan nedanför och tillsammans lyckades vi skapa en underbar Vincent. Jag tycker att SD är en hög med inte-ens-lite maskerade Nazister och alla som röstade på SD, har jag märkt, är lite småkorkade. Det jag ser fram emot mest just nu är att ha möjligheten att träffa mina vänner när jag vill i princip. Av alla mina vänner jag inte har träffat på flera år, så saknar jag Boban mest. Jag tycker att det borde vara lag på att hänga ut våldtäktsmän och pedofiler med namn så att alla vet om det bor någon i ens område. Sen så tycker jag det ska bli löjligt coolt att spela nya Diablo 3 när det kommer.





Här är min underbara fru, Jonna. Hon är en 21-årig tösabit ifrån Helsingborg som tyckte att livet var mycket bättre när en sån som jag var med och vi gifte oss. Toppen. Jonna har ett fantastiskt tålamod och det är inte många saker som kan få henne i gungning har jag märkt. Det är en bra egenskap när man har en liten skrik-bebis i närheten. Jonna och jag gillar mycket av lika musik, så jag kan med stor sannolikhet säga att hon diggar Bruno Mars, Joshua Radin, Tingsek och många andra. Innan vi träffades så drack hon inte så mycket cola eller såg så mycket film/tv. Det har jag ändrat på och nu har vi en vecklig rutin med Glee, Mr. Sunshine och Supernatural. Det som hägrar mest för Jonna nu är flytten ner till Helsingborg. På lördag går hela lasset minus en make.




Detta är då Vincent. Jag har precis börjat lära sig att kommunicera med omvärlden med andra ljud än gallskrik. Jag gillar när man kittlar mig på överläppen och säger "tjabba, tjabba". Min favoritsyssla är att äta och att störa mamma och pappa i maten med att gnälla lite. Det är skönt när jag blir buren för då trivs jag mest. Jag har också sett en annan liten varelse springa runt på alla fyra och fnyser. Det ska bli spännande att lära känna den och dra den i öronen. Det ser spännande ut.




Det är jag som är Yoko. Jag nyser folk i ansiktet. Det är det jag gör bäst.

Om

Min profilbild

Isolakid

Jag är 33-årig förstabarnspappa. Jag är gift med Jonnalito och tillsammans har vi Vincenzo, ett litet mirakel till unge. Min blogg kommer jag att fylla med tankar om allt och inget. Idioti och själfullhet.

RSS 2.0