vincents pappa

Jag är faktiskt lite rädd för vissa människor i vårat avlånga land. Senast i helgen så hade jag en hetsig debatt på facebook angående att det finns en hel drös med människor som inte vill att muslimer ska få bygga moskéer i Sverige. Jag kommer aldrig att förstå hur dessa människor tänker. För mig är det en självklarhet att de som utövar sin religion ska få ha en lokal att göra detta i.

Det största argumentet jag får emot mig är att detta bara är ett steg för muslimerna att Islamisera Sverige, och vi hade aldrig fått bygga en kyrka i ett muslimskt land. Trots detta finns Svenska Kyrkan i t.ex Jerusalem, en stad med flera religioner.

Jag tror verkligen inte att vi ligger i farozonen för att bli islamiserade. Särskilt inte som jag är helt övertygad om att alla människor i Sverige har en egen vilja. En vilja att säga nej. Tänk er att det ringer på två muslimer på din dörr en söndageftermiddag. "Hej, vi undrar om du vill konvertera till Islam" Det står i din fulla rätt att säga: "Nej tack." Och så länge vi har den rätten så kommer Sverige aldrig att bli något som vi inte vill. Lägg till detta att vi har en demokrati i vårt land, till skillnad från en del stater där islam inte är bara en religion, utan även ett helt statsskick. Det går inte att jämföra dessa med varandra.

Jag vill att Vincent ska växa upp i ett land som är tolerant. Som kan erkänna att det finns snart 10 miljoner människor i Sverige, och förmodligen finns det lika många tolkningar av vad religion är för just dem. Jag vill att Vincent ska växa upp i ett land som inte ser religionen framför människan, utan människan bakom religionen. Jag vill att Vincent ska växa upp i ett land där alla människor har lika värde och där muslimer har lika mycker rätt att utöva sin tro som en kristen har att uträtta sin tro, eller att en ateist har rätt att uträtta sin brist på densamma. Jag vill att Vincent ska växa upp i ett land, som inte är perfekt, men som gör så gott det kan

Är det för mycket att begära?

Ja. Jag har fallit för det. Men jag kommer att använda det för att twittra om gametalkerz.se. Bra sida med bra skit. Plus att jag skriver där, så det gör ju inte saken sämre.

Så följ med oss när vi skapar sveriges nästa stora spelsajt!

http://twitter.com/#!/IsolakidGZ

Igår spenderade jag och Jonna lunchen på BVC. Andra gången vi är där och vi har fått en väldigt trevlig sköterska vid namn Sara. Vincent växer som bara den. Nu är han 55 cm lång och väger strax över 5 kg. En liten knubbis är han, men han är fin. Som tur är :)

Annars går det sin gilla gång. Jonna är ju hemma med knytet medan jag är på jobbet. Jag missar 10 timmar om dagen med honom, vilket är lite surt. Men vi får ju lite kvalitétstid när jag kommer hem. Igår sov han på mitt bröst i säkert 1½ timme. Grymt mysigt.

Snart är det helg. Imorgon kommer farbror Henrik och kanske Anna hit. Ska bli kul att träffa honom. Det är första besöket från min "sida" av släkten. Ser fram emot det som fasen. (Sätter lite press på Henrik nu om han läser bloggen)

Dags för lite jobb. Jag antar att jag återkommer.

I ett steg att bevara minnen och tankar från vår första tid, och över lag, med Vincent så har jag skapat en e-post adress till honom. Tanken är att alla som vill mailar och berättar något kul, något tråkigt eller bara allmänt snackar lite skit. Vi tror att detta kan vara riktigt kul för honom att läsa när han blir äldre.

Så vad väntar ni på? Skicka ett mail till Vincent redan idag :)

Vincents mail

Idag är jag trött. Vaknade av att Vincent var lite smågnällig strax innan fem i morse. Medan Jonna fixade maten så gick jag och lille Sigge en runda i lägenheten. Det är kallt i vår lägenhetn klockan fem på morgonen. 18 graer närmare bestämt. I köket i.a.f.

Jag har skrivit klart recensionerna nu. Känns bra att ha det gjort. Och jag är väldigt nljd med resultatet. Det ska bli spännande att se hur det ser ut i tryck.

Just nu lyssnar jag på Henrik Skanfors. En gammal bekant från stockholm som är grymt duktig. Allt medan jag väntar på kritiken från min absoluta favoritfru.

Igår badade Vincent för första gången och det verkar som att han gillar väldigt mycket. Helt tyst var han. Småplaskade lite med sina sprattelben och la ena örat under vattenytan. Det värsta med att bada tyckte han var att gå upp. Det var inte alls populärt. Men han blev ren. Och söt. Och nu luktar han god bebis istället för kräk. :)


nybadad, nöjd bebis



Pappa hade nog behövt den där mössan istället

Det har gått tre veckor. Det är faktiskt helt sanslöst fort om man tänker efter. Jag undrar lite om hela första året kommer att gå så här fort, får då känns det som att det kommer vara slut innan sommaren kommer.

Jimmy och Elin är beräknade till på onsdag. Riktigt spännande då det är egentligen mina första vänner som får barn. Och att de får det samtidigt som mig och Jonna är ju bara ett plus. Det innebär att de kommer aldrig att bli av med oss, eftersom våra barn kommer att bli bästisar :)

Jag ser fram emot när Vincent börjar bli interaktiv. Nu är det bara UÄÄÄ och små ankljud, när han inte njuter av maten liite för mycket. Han har börjat greppa efter saker och han flaxar mest hela tiden när han är vaken. Likaså ser man att när han känner igen rösten av mig eller Jonna, så vänder han sig åt det hållet. Men det kommer att bli grymt härligt när han börjar känna igen en. Le när han ser en. Jollra som en dreglande dåre.

Tänk ändå att det är inte förrän nu livet börjar.

Om man ändå bodde på andra sidan landet.

Jag tänkte att jag måste väl nästan visa hur han ser ut, för alla er som inte har sett honom ännu!





Håll till godo!

Lilla Vincent. Han har lite magont nuförtiden. Så han är småkinkig mest jämt. Det är oroväckande hur hjälplös man känner sig när han börjar skrika och man inte kan trösta honom. Ingenting man gör hjälper verkar det som. När han somnar så är det kanske mest för att han är trött och utmattad än något annat.

Jonna regerar ju med järnhand där hemma. Hon är fantastiskt grym på det där. Hon är redan en bra mamma, men hon kommer att bli grym. Helt utan tvekan! Själv känner jag att jag måste jobba på tålamodet. Jag blir så uppgiven när jag går med honom och han bara skriker.

Maktlöshet: thy name is newborn bebis.

Helgen kommer att gå åt till att förhoppningsvis äta lunch med våra nyfunna vänner Christoffer och Jenni, som vi träffade på BB, och deras lika gamla son Jonathan. Fläskfilé, bea och lite potatisklyftor. Sen är det väl tänkt att jag ska försöka spela mig igenom Black Ops. Deadline närmar sig med stormsteg och jag har inte skrivit en rad om det ännu. Däremot är jag snart färdig med min krönika. Allt kommer att publiceras i Newz. Mitt första stora frilansjobb. Kommer att bli riktigt najs. Så får vi se ifall det leder till något större. Tänk vad tufft det hade varit att jobba med det på heltid.

Vidare så går jobbsökandet sådär. Jag tycker att jag gör nästan inget annat på jobbet här, än att sitta och skriva personliga brev och cv till all världens företag. Men det händer inget, vilket gör mig lite frustrerad. Jag ska hålla modet uppe och inte ge upp. Vi håller alla tummar vi har för att det löser sig så fort som möjligt.

Dags för jobb igen!

Jag sov hela natten i natt. Jag var helt utslagen och vaknade inte av att Jonna och Vincent var uppe och åt. Jag brukar annars göra det. Vaknar till och ser att båda är vakna. Om det behövs så släpar jag min tunga lekamen upp ur sängen och bytar på honom innan jag faller ihop igen. Men inatt var jag som sagt helt utslagen.

Jag ska in till NewZ idag och hämta upp ett av spelen jag ska recensera. Så har jag världens underbaraste fru som ställer upp när jag måste spela ett par timmar. Det är absolut inte så att jag klagar över att jag måste spela, men det känns ändå lite knepigt att jag har det som "jobb" nu för tiden.

Jag återkommer senare i veckan med mer uppdateringar, lite bilder och spännande läsning!

Det har nu gått 19 dagar sedan Vincent kom hit. En efterlängtad liten skit, som nu har tagit Jonnas föräldrar med storm. De var här hela förra veckan och vi Älskade det. Synd bara att de åkte hem så fort. Kändes sjukt skönt att ha det stödet, om än bara för 10 dagar.

Detta har ju i sin tur gjort att vi båda är mer beslutna än någonsin att packa ihop och flytta ner. Det är inte här uppe vi vill vara, det är där nere, hos vår familj.

Första dagen tillbaka på jobbet idag och jag har faktiskt lite dåligt samvete över det. Nu är ju Jonna hemma och sliter med allting medan jag "bara" är här. Jag vet att det kanske är lite korkat att tycka så och jag ska slå bort de tankarna. Jag gör ju vad jag kan och bidrar med lite pengar.

Bloggen är ny, så jag har inte fixat och donat riktigt vad jag ska ännu. Hoppas att det kan bli klart under veckan. Så får ni lite fina foton och sånt med. Det hade väl varit kul?

Nu är det dags att åka bort och handla innan jag halkar hem i den här bedrövliga snön. Slasket har nått nya oanade höjder. Det är väl bara att bita ihop och blunda hårt. När jag öppnar ögonen är det vår igen!