The first day of my life
På tåget mot...
Det bästa spelet jag aldrig spelat
Jag har haft sjukt höga förväntningar på Heavy Rain. Jag kommer ihåg första gången jag provspelade det och hur paniken vällde upp inom mig när jag förlorade min äldsta son, Jason. Först när jag märkte att han var borta. Sen hur jag kämpade mig igenom den täta folkmassan i ett desperat försök att nå fram till honom.
David Cage är smart. Han tar ett så enkelt begrepp som vardag och använder det som en ursäkt för att du ska bekanta dig med kontrollen. Du duschar, du ritar på ditt hus och du leker med dina barn. Du vaggas in i en falsk säkerhet till vad komma skall. Och det är läskigt bra gjort.
Du har inte bara en huvudroll i det här spelet, utan du har fyra. Ethan, Scott, Norman och Maddison. Berättelserna går in i varandra och ibland korsas deras vägar. Men det som gör spelet intressant är att alla val du gör har en konsekvens. Om du gör något fel, så slutar inte spelet utan du får helt enkelt bara leva med det och fortsätta spela. Likaså om någon av dina karaktärer dör. Spelet fortsätter på en linje utan den personen.
Grafiken är slående stundtals och man kan inte låta bli att bli meddragen i vyerna. Musiken gör också spelet mer levande och det märks över lag att de har lagt ner mycket tid, inte bara på storyn, utan på de små sakerna runtomkring också. Det som jag stör mig lite på dock är skådespelet. Det är bra på sina håll, särskilt så gillar jag den stereotypa privatdeckaren Scott, men det märks lite titt som tätt att det faller ihop på känsla och inlevelse.
Heavy Rain var inte ett färdigt spel när det släpptes, utan innehöll en hel del buggar. När jag installerade spelet efter jag köpt det förra veckan, så laddade jag ner en patch på 1,2 GB, vilket jag anser vara lite väl mycket för att vara en patch, även om det är till. 2.0.
Detta till trots så har Quantic Dream fortfarande inte lyckats avbugga spelet helt utan får fortfarande mycket kritik och mail angående ljud som inte stämmer, saker som svävar i luften och - mitt problem - sparfiler som laddar i oändlighet utan att ladda färdigt.
Enligt QD ska det lösas om man installerar om spelet, vilket jag gjorde. Då försvann min sparfil helt och jag var tvungen att spela om. På exakt samma ställe, så händer exakt samma sak. Så sex timmar in i spelet så kommer jag ingenstans. QD svarar inte på mail och inte Sony heller. Strutshuvud från båda två.
Om jag någon gång kan spela klart spelet, så lovar jag att jag återkommer med en fullständig recension. Jag är dock helt övertygad om att mitt intryck inte kommer att ändras. Heavy Rain är ett fantastiskt spel. Helt sanslöst fantastiskt.
Det är det bästa spelet jag aldrig spelat.
Dagen D
De sista timmarna på jobbet nu. Jag spenderar ett par minuter av dem till att uppdatera min blogg. Har fortfarande lite saker kvar jag måste göra innan jag kan avlämna, men det tar inte så lång tid. Det är med sorg jag lämnar här uppe. Jag har trivts väldigt bra på jobbet. För det mesta :)
Enligt mamma Jonna, så har Vincent börjat röra sig mer och mer. Han sprattlar och snackar och gymmar för fullt i sitt nya baby-gym. Och så har han växt massor. Jag kommer kanske inte ens att känna igen honom. Kommer han att känna igen mig? Blödig som jag är kommer jag med 92,6% säkerhet att börja böla när jag träffar dem igen.
Bara 25 timmar kvar...
Äntligen
Jag har saknat er!
Ja, men det var väl själva...
T-minus x days and räkning down
Klanen Lindqvist: En presentation
Här är min underbara fru, Jonna. Hon är en 21-årig tösabit ifrån Helsingborg som tyckte att livet var mycket bättre när en sån som jag var med och vi gifte oss. Toppen. Jonna har ett fantastiskt tålamod och det är inte många saker som kan få henne i gungning har jag märkt. Det är en bra egenskap när man har en liten skrik-bebis i närheten. Jonna och jag gillar mycket av lika musik, så jag kan med stor sannolikhet säga att hon diggar Bruno Mars, Joshua Radin, Tingsek och många andra. Innan vi träffades så drack hon inte så mycket cola eller såg så mycket film/tv. Det har jag ändrat på och nu har vi en vecklig rutin med Glee, Mr. Sunshine och Supernatural. Det som hägrar mest för Jonna nu är flytten ner till Helsingborg. På lördag går hela lasset minus en make.
Detta är då Vincent. Jag har precis börjat lära sig att kommunicera med omvärlden med andra ljud än gallskrik. Jag gillar när man kittlar mig på överläppen och säger "tjabba, tjabba". Min favoritsyssla är att äta och att störa mamma och pappa i maten med att gnälla lite. Det är skönt när jag blir buren för då trivs jag mest. Jag har också sett en annan liten varelse springa runt på alla fyra och fnyser. Det ska bli spännande att lära känna den och dra den i öronen. Det ser spännande ut.
Det är jag som är Yoko. Jag nyser folk i ansiktet. Det är det jag gör bäst.
13 dagar kvar
En positiv sak är att vi har en sak mindre att behöva släpa med oss ner till Helsingborg, eftersom teven gick sönder igår. På något märkligt sätt så vinglade den till och trillade ner i golvet. Den landade förmodligen på usb-laddaren till min PS3-handkontroll, för skärmen var spräckt på mitten. Jaja. Det är bara materiella saker.
Jag har mycket i mitt huvud nu. Sover väldigt dåligt. Vaknar mycket. Sen upp iväg till jobbet där jag zonar iväg och funderar på vad jag ska göra när jag kommer hem. Det är mycket med flytten och mycket med jobbet. Funderar på hur det kommer att gå med det nya. Hur kommer det att se ut rent ekonomiskt?
Sen finns det mer saker som spökar, men som jag, av integritetsskäl, inte kommer att skriva här. Men det får mig att må riktigt dåligt, och det värsta är att jag tror inte att det alls ser ut så från andra hållet. Vi kan väl säga så här att jag är trött på att dra hela lasset själv. Sen får ni som läser själva dra slutsatser om ni vill.
Jag kanske bara är trött.
P.S
Jag är sååå trött på vissa på jobbet som måste hävda sig hela jävla tiden. Snackar en massa och bara är allmänt dryga. Skönt att sluta? Som fan. Kommer bara att sakna Lagge.
Norrmänn!
Nu är jag ju dock lite ironisk, för Maria och hennes norska hälft William är och hälsar på. Det blir mycket gliringar från hans håll om vem som har flest medaljer i VM. Men man får ju helt enkelt krypa till korset och erkänna att han faktiskt har rätt.
Men snart är det dags för herrarnas stefett på 4x10 km. Då kommer vi att visa vilka som är bäst i skidspåren när det väl gäller.
Jag kör en halvdag idag. Jag vill få ut så mycket tid som möjligt med min kära familj, så nu smiter jag hemåt!
Hej Vincent
Nu blev den sista bilen klar, så pappa måste jobba. Vi ses om ett par timmar. Det tycker jag ska bli himla trevligt.
Hej då så länge.
Peter, din pappa.
PS.
Kan du hälsa din mamma att jag älskar henne?
DS.
Nedräkningen börjar
Vi var hos Telge igår. De har hyrt en lokal som ligger lite utanför stan, men innan vi gick dit så gick vi till stället där de fanns innan dess, bara för att få se att de hade stängt och flyttat. Det ligger förresten en vårdcentral där nu.
Vi fick i alla fall pratat med dem, och det verkar som att det kommer att lösa sig med lägenheten. Hon var väldigt tillmötesgående när vi hade påpekat att de hade lovat att komma och göra om i höstas, men inte gjorde det. Så hon ska göra allt hon kan nu för att få ut lägenheten till den 1 april. Det är bara att hålla tummarna.
På torsdag kommer syster Maria och hennes norska (haha) pojkvän William hit. Stannar över helgen. Det ska bli kul att se dem igen, det var ju ett tag sedan sist. Och jag har aldrig riktigt hunnit tacka William för min fina julklapp ännu. Efter det så är det en vecka av chill och sen är det alltså dags.
Ett nytt äventyr börjar.
