vincents pappa

Det var inte här jag växte upp.

Jag går igenom samma skog och jag ser på samma träd. Stigen jag går på är samma stig som jag cyklade och sprang på när jag växte upp. Skjutbanan ligger kvar där den låg för 20 år sedan. Men det var inte här jag växte upp. Så mycket saker som har förändrats. Och vem har bett om min tillåtelse för att skövla ner mina minnen som jag har haft från detta ställe sen jag var liten? Jag tror inte ens att jag fick ett mail om det.

Där det förr i tiden låg en smal, ibland svårframkomlig, stig där jag cyklade så fort att jag ibland kiknade av skratt, och där jag ibland tvekade inför nästa branta sluttning, är idag bara plan mark och inga träd. Någon annan har gjort anspråk på vad jag ansåg var världens bästa tillflyktsort. Nu har jag alltså inte ens det kvar.

Det gör ont i mig när jag ser vad de har gjort och jag vet egentligen inte varför. Jag har ju på inget sätt någon äganderätt till skogen där jag växte upp. Långt ifrån. Men jag känner mig ändå våldtagen på mina minnen. De flesta av de bra minnena jag har från när jag bodde här kommer ifrån allt som hänt i denna skogen. Jag och Henrik startade PSK – patronsamlarklubben. Vi härjade runt bland de värnpliktiga som jag tydligen ansåg vara latmaskar, efter att jag hade sett de kräla runt i dikena en dag. Vi sov under stjärnorna en natt då jag fyllde år och ingen annan var hemma. Vi råkade elda upp ett underjordiskt skyddsrum. Jag fick min första kallsup i en bäck som rann genom skogen. Genom en orange reflexpinne som står längs vägarna skulle jag blåsa bubblor i vattnet, men glömde ta bort pinnen när jag skulle andas in. Jag har haft sex i denna skogen, även om just det kanske inte är något jag talar om högt eller ens alls.

Hade det varit för mycket begärt att få ha kvar de flesta av dessa minnena? För jag känner på något sätt att jag inte klarar av att hålla fast dem på egen hand, så att skogen har legat orörd där skogen har legat, har betytt väldigt mycket för mig. Och nu helt plötsligt är allting borta.

Nu sitter jag här i huset där jag växte upp – som också genomgår en förvandling. Till det bättre ska tilläggas. Men inte ens här känner jag igen mig. Det är som att vara hemma igen, fast någon helt annan stans. Det är som att resa bakåt i tiden men samtidigt ta ett steg framåt. Det är en märklig känsla och det är en känsla som jag inte riktigt kan skaka av mig. Det sitter minnen i dessa väggarna som jag fortfarande drömmer mardrömmar om. Det finns känslor i varje hörn av detta huset. På varje våning finns en tanke och bakom varje dörr finns det underliga monster.

Hur går jag vidare från detta? Hur tar jag ett steg från allt som en gång var min barndom och som har skapat den jag är och tagit mig dit jag står? Kan jag ta det steget utan att tappa bort allting annat? Kan jag lägga ett helt liv bakom mig och sen stå där med fingrarna i kors och hoppas på att jag kan bli hel från allt detta?

Det var inte här jag växte upp...